Gäststjärnor:  Jenson - Mark Blankfield, Bruder - Gary Graham, Isabelle - Sophie Ward, Alison - Dawn Stern
Story: J. Michael Straczynski, Regissör: Mike Vejar, Produktions. NR: 109

Gideon, Eilerson, Galen och några soldater står utspridda utanför ingången till en gigantisk byggnad. Den är mycket hög och spöklik ungefär som om dom befunnit sig utanför Draculas slott, med döda träd och klätterväxter runt omkring den. Allt som saknas är ett åskväderoväder. Man försöker att klura ut hur dom ska ta sig in, och Dureena har klättrat uppför en bergvägg för att se om hon kan finna en väg in. Eilerson har ingen större lycka han heller, han har översatt frasen som repeterats i de 40 olika språk som han har lyckats att identifiera.

Galen säger åt Eilerson igen att säga frasen, Eilerson är frustrerad. Dom har varit där i 12 timmar och inte funnit någonting. Han struntar i vad Galens källor säger om att den här platsen ska vara en plats för helande. Det är ett slöseri med deras tid. Ingenting dom har kan skära igenom och dom kan inte gräva sig in, den ända möjligheten som återstår är att spränga dörrarna, men detta kan förstöra det som ska finnas inuti. Galen insisterar, han framkallar en eldboll och skickar den rakt mot Eilersons huvud. Vilket får Eilerson att tystna. Galen vill höra den exakta frasen, och Eilerson läser till honom, "Inträd frivilligt genom sorgens stig (Enter freely through the path of sorrows)." Galen tackar honom och ropar tillbaka sin eldboll, vilken han sen placerar i sin ficka.

Eilerson börjar åter klaga, dom har undersökt området och dom ända stigarna dom funnit är deras egna fotspår. Han vet inte vad denna så kallade "sorgens stig" ska vara, Galen talar om för honom att alla vägar korsar sorgens stig... förr eller senare. Galen ropar på Dureena och börjar kritisera henne, för att hon inte lyckats med att öppna ingången än. Hon klättrar ner och säger att hon försökt på alla tänkbara sätt, men inte lyckats med detta.

Galen frågar då henne om hon någonsin tidigare misslyckats, och om någons liv varit beroende av henne "Ja en gång tidigare, svarar hon då." Galen fortsätter med "lovade du inte dig själv att inte misslyckas igen, och hur känner du dig nu när du åter misslyckats med ett uppdrag." Hon vänder sig och går en bit därifrån och en tår rinner nerför hennes kind. Galen går fram till henne och för ett finger uppför hennes kind och torkar av hennes tårar, sedan går han fram till byggnaden. Sen stannar Galen och placerar fingret med hennes tår mot dörren, och ett grönt ljus skiner genom en springa och dörrarna öppnas. Inne i en kammare finns det ett stort klot, det är rökigt i klotet men du kan svagt se någon eller något.

Medan dom går igenom kammaren, säger Dureena till Galen att det han gjorde inte var rättvist. Han känner henne bättre än någon annan någonsin kommer att göra, och att han använde denna kunskap orättvist. Galen säger till henne att det inte behövdes någon special kunskap, alla är vi rädda för att misslyckas. En utomjordisk livsform inuti klotet tittar på Dureena och Galen. Hon frågar Galen om han någonsin bett om ursäkt för något han gjort. Han säger att han gjort det en gång, och typiskt nog så kom det alldeles för sent för att göra någon nytta.

Eilerson finner klotet, det är rökigt inuti så dom kan inte se varelsen. Eilerson försöker att skanna den, men den kan inte ta sig igenom skalet. Han kan inte upptäcka några andra rum eller passager, så det verkar som det enda som finns där är klotet. Gideon observerar att det inte verkar finnas någon mekanism av något som helst slag. Det kan vara en stasisbubbla, röken klarnar något och Gideon får en skymt av någonting inuti. Klotvarelsen ser in i Gideon, och gör så att han får en Flashback till tidpunkten när han var strandsatt i rymden. Hans skepp Cerebus försökte att öppna en hoppunkt för att fly från det främmande skeppet, men förstördes av det okända skeppet. Gideon rycks tillbaka till nutiden. Han talar om för de andra att någonting tittade på honom och... han är inte säker på det var som hände.

Eilerson vill veta vad dom ska göra nu. Dureena säger att dom inte kan lämna den här, fängslad utan mat och vatten. Gideon håller med henne. Dom tar med sig klotet till Excalibur. Gideon går därifrån och alla utom Eilerson och Dureena följer honom, Eilerson frågar henne vad det är med Gideon.

Dureena: Har du inte upptäckt det vid det här laget? Att han aldrig struntar i en nödsignal, eller att han aldrig överger någon som kanske är i nöd. Han lämnar aldrig någon efter sig.

Eilerson: Varför?

Dureena: Jag vet inte, han talar aldrig om det.

Utomjordingen lyssnar ingående på deras konversation.

I konferensrummet tittar Gideon på ett forskarteam som undersöker klotet. Matheson kliver in och frågar om klotvarelsen är placerad i klotet mot hans vilja, om den blivit fängslad? Den är kanske döende, Gideon talar om för honom att det är det dom försöker att klura ut. Matheson vet men... Han ser ut som om han plockat upp en underlig anda från varelsen, han avfärdar känslan och säger god natt till Gideon.

Galen är ombord på en av skeppets transportvagnar när Matheson kliver in i den. Galen har ett frånvarande utseende. Matheson väntar några sekunder innan han säger något. Han talar om för Galen att flygdäcket är åt andra hållet, då han trodde att Galen skulle ge sig av så fort att dom fått det dom kommit för.

Galen: Ja. Det skulle jag.
Matheson: men... du har stannat?

Galen: Nej. Jag är bara här. Vi alla av oss, ska vara någonstans. Den här platsen verkade vara lika bra som någon annan.
Matheson: Du menar att du åkt med den här vagnen hela natten?

Galen: Mm-hmm.
Matheson: Du är alltså på väg till ingenstans i 190km i timmen?

Galen: Naturligtvis. Det är människans naturliga kondition. Jag tänkte på Matthews reaktion till objektet vi hittade. Han verkar... han verkar dras till det.

Matheson: Han är nyfiken. Jag tror att folk som honom är födda till att ställa frågor.
Galen: Det förutsätter ett styrt universum. Det finns ingen planering... Ingen design för våra liv.

Matheson: Underligt. Med hänsyn till din kallelse, så trodde jag att du skulle vara den personen som trodde på detta.
Uttrycket i Galens ansikte är lite svårt att tyda. Antingen så är han road (och lite överraskad) eller lite illa berörd (och försöker dölja detta), kanske på grund av att Matheson kom in på någonting som Galen inte vill ta itu med ännu. I vilket fall som helst, så vill inte Galen fortsätta konversationen.

Galen: Jag tror att det är här som ska gå av. bildligt, fysisk, och bokstavligt. Men fortsätt du, åk runt tillräckligt många gånger och med lite tur så kommer du fram till samma slutsats som jag har. God natt.

Gideon bestämmer sig för att det är dags att prata med varelsen. Stående framför klotet pratar han mot det, han vet att den är där. Röken skingras och varelsen visar sig. Det ser ungefär ut som de stora Sköldpaddorna på Galapagos, men med ett större huvud (det är kanske någonting som kommer ifrån Jim Hensons verkstad, som Mupparna/Farscape m.m.). Den kommunicerar telepatiskt, den säger till Gideon att han har ont. Gideon säger att vi alla har ont, och han har aldrig träffat någon som inte hade det. Den är inte tillfreds med svaret och drar sig tillbaka, den drar in sitt huvud i kroppen. Gideon börjar bli irriterad, han frågar vad den vill.

Klotvarelsen: Sanningen.
Gideon: "Sanningen"? Storartat. Så om jag säger att jag känner smärta, än sen då? Vad betyder det för dig? Du känner mig ju inte ens.

Klotvarelsen: Jo.

Gideon kastas återigen tillbaka till sitt förflutna. Han är Fänrik ombord på skeppet Cerberus, skeppet har anfallits av ett okänt skepp och har skadats. Alarmen ringer och rök fyller bryggan, dom befinner sig i vad som skulle ha varit en tom del av rymden. Kaptenen har ingen aning om vem det är som anfallit dem. Gideon träder in på bryggan stridsklädd, kaptenen säger åt honom att ett av däckens skrov fått ett hål och att de automatiska reparationssystemen inte fungerar. Dom förlorar snabbt trycket, och han vill att Gideon ska ta med sig en teknikergrupp utanför och fixa detta.

Ute i rymden beger sig Gideon en bit ifrån de andra, för att få en bättre överblick över skadorna. Plötsligt så startar skeppets motorer, och flyger iväg från Gideon. Han försöker att kontakta skeppet, men ingen svarar. Han hör hur kaptenen ger ordern att öppna en hopport, det okända skeppet har återvänt. Det jagar Cerberus och förstör det när dom öppnat porten. Gideon ser skräckslaget på scenen. Skeppet ger sig av, och Gideon är övergiven i rymden med bara 30 minuters luft kvar i tanken.

Efter ett tag vänder han sig om, för att få se hur den närliggande solen lyser upp en flotta Teknomagikerskepp passera. Han anropar dem över radion och ber om deras hjälp, men han får inget svar. Om en halvtimme kommer han att vara död, och det kommer inte att finnas någon som kan tala för hans döda skeppskamrater. Ett skepp stannar ovanför honom och öppnar en lucka, Gideon tar sig ombord när han kommit ombord tar han av sig sin hjälm. En röst talar om för honom att han ska vila, han är i säkerhet nu. Det är Galen.

Några dagar senare blir han förhörd av en överordnad officer, dom tror inte på hans historia. Då han inte har några bevis, och det främmande skeppet liknar inte något känt skepp. Det kan ha varit en förstagångskontaktsituation, men han vet inte om hans kapten åkallat första kontaktprotokoll då han inte varit närvarande på bryggan. Han ska sedan ha plockats upp av ett annat okänt skepp, och lämnades av detta på Omega 7. Officeren talar om för Gideon att President Clark vill att incidenten avslutad snabbt. Deras utredare rapporterar att Cerberus, förstörts när dess hoppmaskin fått ett tekniskt fel. Gideon insisterar att hans skepp förstörts av det okända skeppet. Officeren talar om för honom det han såg eller tror sig ha sett, är ett resultat av koldioxidförgiftning, chock och trauma.

Gideon flyttas igen till ett annat minne. Han är löjtnant nu, men han är klädd i civila kläder, och spelar kort i en bar någonstans. Det ser ut som om han vinner. En av spelarna har inte tillräckligt för att täcka potten, så han erbjuder Gideon en trälåda med en mindre utsmyckad gul låda inuti. Det är en Apokalypslåda. Det sägs att den är äldre än mänskligheten. Man talar om för Gideon det ger en ett övertag, den säger saker till en som ingen annan känner till. Gideon accepterar budet, dom visar sina kort och Gideon vinner.
Alla vid bordet skrattar. Mannen fortsätter att skratta efter att alla andra har slutat, ett hysteriskt galet skratt. Han varnar Gideon att lådan ljuger, inte alltid men precis tillräckligt. Mannen tystnar plötsligt, sedan tittar han mycket förskräckt på lådan. Man får intrycket att lådan sagt något till honom. Han springer snabbt ut från baren, några ögonblick senare hörs en krasch.

Utanför ligger mannen på gatan, han har blivit påkörd av en skimmer. Föraren kunde inte stanna i tid, Gideon säger till mannen att han kommer att bli ok och att dom ska ta hit en läkare. Mannen vill inte ha en läkare, han säger att är fri nu. Det var det ända sättet, han är fri. Sedan dör mannen.

Gideon är tillbaka på Sjukavdelningen, nu känner varelsen till lådan och hans skepp. Vad ska den göra? Utpressning? Sälja informationen till någon? Varelsen säger att han inte ska göra någonting. Gideon är synligt överraskad. När han vänder sig om för att gå ut från labbet, hör han det återskapa Dureenas tidigare kommentarer till Eilerson om hur Gideon aldrig kvarlämnar någon efter sig och att han aldrig pratar om det. Gideon vänder sig mot varelsen.
Klotvarelsen: Jag förlåter dig.

Något senare, besöker Matheson varelsen. Han kikar in i klotet och frågar och allting är okej, är det något han kan göra för att hjälpa till?
Matheson: Har du ont?
Klotvarelsen: Nej. Du har ont.

Matheson kastas tillbaka till dagarna då han var med i Psi-Corps under Telepatkriget, han är i en överordnads kontor. Bruder talar om för honom att det är en stor dag för Corps och alla telepater, vi har slagit till djupt in i motståndsrörelsen och fångat de flesta av ledarna. Dom var inte lika hövliga som dom kunde ha varit, men när man har med bråkmakare att göra som skickar broder mot broder, telepat mot telepat så är det svårt att vara positivt inställd. Bruder väntar sig att ha allt uppklarat om ett par dagar. Några av ledarna i Corps kommer för att övervaka de sista stegen i kriget, så de flesta Psi-Poliserna har blivit anvisade till skyddstjänstgöring. I deras frånvaro, behöver Bruder någon som han kan lita på för ett speciellt jobb. Han tror att Matheson är denna person.

Han tar med sig Matheson till en cell där en kvinna hålls inlåst, hon är en av ledarna i motståndsrörelsen och en stark P12. Sedan alla Psi-Poliser av likvärdig styrka är upptagna med annat, har man gett henne droger som kontrollerar hennes förmåga och ser till att hon inte kan påverka någon. Större delen av läkarna är antingen P1 eller P2, så han ville ha någon starkare att ge henne drogerna. När kriget är slut, så ska dom skicka henne till forskningsavdelningen vi Syria Planum för vidare undersökningar. Han instruerar Matheson att ge henne drogen varannan timme. När kriget är slut, så ska vi vända vår uppmärksamhet mot den verkliga kampen... mot de normala. Han kommer kontrollera hur det går för Matheson senare. Matheson ger henne en injektion och hon somnar.

Varelsen återskapar Mathesons ord med Gideon om möjligheten att den hålls fängslad mot sin vilja.

Matheson är tillbaka i sitt förflutna igen, han pratar med kvinnan i cellen. Hon berättar för honom att hon inom kort kommer att avrättas, precis som alla andra som passerat genom dessa celler tidigare. Matheson säger till henne att han inte tror på det hon säger, då säger hon åt honom att själv kontrollera hennes uppgifter. Senare sitter han vid en terminal och söker efter poster om de andra motståndsledarna. Under varenda fotografi i personregistret är dessa listade som avlidna. Matheson är förbluffad.

Tillbaka i kvinnans cell talar han om för henne att han gått igenom filerna hon föreslagit, han har även gått igenom filer som han inte hade rätt till att se. Han ville bevisa att hon hade fel, men det hade hon inte. Alla är döda. Hon säger sarkastiskt till honom, vad betyder ett par liv mer, så länge Corps får fortsätta? Så vad betyder det att du inte får andas fritt i resten av ditt liv? Hur långt det nu blir. För förr eller senare, kommer motståndsrörelsen att vinna. Om han hjälper Corps, så kommer hennes död och döden för alla som kommer efter henne att vara via hans händer. Han talar om för henne att det inte finns något han kan göra. Hon säger åt honom att inte göra något. Om inte gör något, då har han ingenting att ångra senare. Låt vad som än händer hända, han är inte tvungen att hjälpa Corps.

Dörren öppnas och en vakt kommer in (troligtvis för att kontrollera varför det tar sån tid). När Matheson förbereder hennes injektion, tar han ett beslut. Han skymmer vaktens synfält med sin kropp, sedan tömmer Matheson sprutan ovanpå hennes arm, istället för att injicera drogen i henne. Kvinnan spelar med, och låtsas att falla till sömns.

Han lämnar hennes cell och beger sig nerför en korridor där han hinns upp av Bruder, han frågar om kvinnan sagt någonting till honom. Han säger nej till Bruder, hon har bara bett för sitt liv, vilket Bruder inte bryr sig om... det är bara väntat. Han talar om för Matheson om en rapport dom precis fått in från fältet. Dom hade stormat motståndsrörelsens huvudbas, för att finna att den måste ha övergivits för flera dagar sedan. Corps vet inte var dom är och detta oroar dem, dom visste att styrkan från Corps skulle komma.
När Matheson återvänder till cellen så frågar han kvinnan vad hon håller på med. Deras bas är tom och höjdarna kan inte förstå vad som pågår, hon säger åt honom att det är bra... då har dom fortfarande tid på sig. Hon tar sprutan från honom och skär sig själv i benet, och plockar fram en liten målsökare.

Att låta sig själv bli tillfångatagen var det ända sättet att kunna smuggla in den. Hon talar om för honom att dom visste att Corps hade en bas där, men dom visste inte riktigt var. Motståndsrörelsen var tvunget att hitta den innan dom kan inleda sin sista attack. Hon lät Corps plocka in henne i förhoppningen att hon skulle kunna få två minuter ensam, och hon hoppades att kunna finna någon som Matheson, någon med ett samvete. Målsökaren har en telepatisk utlösare som bara hon kan aktivera, sedan kommer de andra. Hon föreslår att Matheson ger sig av därifrån så fort han någonsin kan. Alla viktiga ledarna i Corps borde befinna sig i byggnaden nu. Motståndet börjar få slut på tid.

Innan han lämnar henne, talar han om för henne att han drömmer om ett liv utanför Corps. Ända sedan var en liten grabb har han velat gå in i Jordstyrkan, på ett utforskningsskepp och utforska det okända. Men dom tillåter inte telepater i den reguljära armén. Dom säger att det inte finns något man kan göra. Hon säger att det alltid finns något dom kan göra, vilket han precis gjort. Hon tackar honom och säger åt honom att snabbt ge sig av.

Ute i korridoren hörs alarm och sirener, explosioner kan höras. Basen är under attack. Telepater, några som är skadade rusar genom korridorerna, Matheson är bland dem. Han och några andra tar sig till en skyttel och lyckas att fly i sista sekunden, Psi-Corps basen blir sprängd med atomvapen.

Matheson är tillbaka till nutiden. Han talar om för varelsen att ingen vet, han har aldrig berättat detta för någon. Han skäms.
Klotvarelsen: Jag förlåter dig.

Matheson lämnar labbet samtidigt som Galen kommer in. Han ser inte glad ut.
Galen: Jag känner dig. Jag vet vad du är, vad du gör med de andra. Och vi ska ha ett litet samtal, du och jag.
Galen säger till varelsen att han har undersökt varje protokoll, varje historia. Han vet vad det är. Den suger åt sig känslor från andra. Den lever av sorger och smärta, på samma sätt som en insekt lever på blodet från andra. För att den inte har några egna känslor.
Klotvarelsen: Det gläder dig att tro på sådana historier?

Galen: Min glädje har ingenting med det att göra. Om du inte håller med, sig det till mig. Du som är säker i din kokong, där ingen mat, vatten, inte heller luften utanför kan nå dig. Tala om för mig, vad är det som håller dig vid liv?

Klotvarelsen: Förlåtelse.
Galen: Förlåtelse? Du lever på förlåtelse?!
Klotvarelsen: Vad är du rädd för?
Galen: Jag är inte rädd för det. Bara road av orimligheten av det. Säger du att jag behöver dig... att jag behöver din förlåtelse?
Klotvarelsen: Jag förlät dem för att jag kunde. Då dom inte kunde. Det är du som måste förlåta.
Galen: Jag måste förlåta... vem?

Varelsens återskapar Galens ord till Matheson om att det inte finns någon design för våra liv. Galen förs tillbaka i tiden. En kvinna ropar hans namn, hon är hans förlorade kärlek Isabelle. Hon ligger döende på en säng, efter att dom attackerats av en annan Teknomagiker tillsammans med hans kollegor. Varav en av dem var en Drakh, dom har nu tagit skydd djupt nere i en grotta. Dom sitter fast på en planet, tills de andra kommer för att leta efter dem. Galen vill ge sig ut för att kunna kontakta Elric, för att berätta vad dom vet. Isabelle ber honom att stanna. Galen talar om för henne att dom blivit bedragna av en av deras egna, fått allt som gjorde dem vad dom var avlägsnat. Det måste betalas tillbaka. Isabelle frågar om detta pris inkluderar att hon måste dö ensam.

Galen talar om för henne att hon inte kommer att dö, han kommer inte att tillåta det. Hon säger till honom att hon skulle göra en bildvävnad. Ett porträtt av universum med hans bild och en mikrotext punkt i mitten som det stod "Mitten av universum, jag är här." Galen vägrar att tro att hon är döende. Isabelle har accepterat det. Såret är för djupt, det är hennes tidpunkt. Galen vägrar att acceptera ett universum, som skulle välja att ta henne ifrån honom nu när dom funnit varandra.

Isabelle: Hur osannolikt var det att dom skulle mötas... och bli kära... och att leva även denna korta tid tillsammans Galen? Det finns en design, och vi är lika mycket en del av denna som min kärlek är för dig. Ingen här kan göra ogjort det som redan har hänt. Lämna mig inte för att dö ensam.

Han stannade hos henne, hon blev snabbt sämre. Hon talar om för honom att han gjort henne glad och stolt, och att hon inte ångrar någonting. Det enda hon ångrar är om elden hon ser i hans ögon, skulle bränna hans själ till aska i framtiden. Hans själ är alltför vacker för det, han måste en dag lära sig att förlåta Gud, för hans beslut. Om det finns ett syfte, om det finns en design, om det finns en möjlighet efter att hon är borta, så skall hon ropa ut och skicka honom ett meddelande. Han kommer att veta att hon hade rätt... som vanligt, han kysser henne och hon dör.

Denna del med Galen är hämtat bland annat från detta avsnitt och även från boken... Casting Shadows
Galen är tillbaka till nutiden. Han är omtumlad och bedrövad av sorg och svär mot klotvarelsen för göra så att han tvingades att återuppleva detta. Han ifrågasätter varelsen. Den vill att Galen skall förlåta Gud och universum för att ha tagit den enda sak som någonsin betytt något för honom? Galen är nära att börja gråta, han säger att det inte finns någonting på andra sidan... bara knepen som man använder för att övertyga sig själva. Om han tror annorlunda även för ett ögonblick, då dog hon på grund av att någon någonstans bestämt att hon förtjänade att dö, vilket hon inte gjorde! Galen är rasande, det är varelsen som förtjänar att dö.

Han håller upp sin hand och framkallar en eldboll, han har bestämt sig för att döda den. Gideon har kommit in och ropar till Galen att sluta. Han säger till Galen att inte göra det, du är inte en mördare. Galen stänger sin hand och lämnar labbet.

Gideon ger order om att en skyttel ska göras i ordning. Dom ska föra tillbaka klotvarelsen där man fann den, Matheson frågar varför. Gideon talar om för honom att han inte tror att den tillhör någon, minst av allt till dem. Han tror att den tillhör alla som behöver hitta den. Matheson är nyfiken på hans val av ord. Gideon sa "behöver hitta den", inte "vill finna den".

Gideon: Det är enklare att inte vilja ha förlåtelse, eller att förvänta sig det. Du måste försöka ordna misstagen så att vi inte behöver fråga, men du slutar med att försöka så hårt med att gottgöra några misstag. Att du överkompenserar och gör nya misstag, och sedan kan du aldrig bryta kretsloppet.

Vi ser Galen i core skytteln, stirrande ut i intet. Gideons röst fortsätter.

Gideon: Du fortsätter bara att gå runt och runt. Ingen utväg, Ingenstans att ta vägen.

Gideon och Matheson har återfört det stora klotet till dess rätta plats. Dom tittar på den ett tag, Gideon talar om för honom att han har haft svårt att sova under en tid, han vaknar hela tiden och stiger upp, tar en promenad, tittar på klockan. Men i natt sov han igenom hela natten, för första gången på flera år. Matheson spekulerar att det kanske är därför som den lämnats här, som en gåva till resande. Någon som aldrig borde veta deras namn, aldrig skulle döma. Bara förlåta... Och lämnar resten till vem som helst som kommer in genom dörren att bli bättre eller att gå iväg.

När deras skyttel lyfter, så anländer en annan. En ödlelik utomjording träder in och närmar sig klotet.
Klotvarelsen: Du är känner smärta.

Matheson hinner ifatt Galen och talar om för honom att han kan lyfta när han vill. Dom har även tagit emot ett meddelande till honom, Galen säger att det inte är möjligt. Hur kan någon veta hur dom ska finna honom? Meddelandet är ofullständigt, det innehåller endast hans namn och ett annat ord - LOVE. Resten av det har försvunnit i bruset. Matheson kunde inte säga var det kommit ifrån.

Datorn sa att det inte kommit från någon bestämd plats, bara där ute någonstans. Galen säger att det inte är möjligt. Matheson säger att han vet det och går därifrån. När Galen tittar på papperet, så hör vi Isabelles löfte att om det finns någon möjlighet att kontakta honom efter hennes död, så kommer hon att försöka.

Han vägrar att tro på det, han knycklar ihop papperet och kastar det på däcket.